till bestefar

En flicka vars längd var en tvärhand hög kom fram till mig på perrongen och frågede om tåget gick till centralen. Jag tittade ner på den lilla flickan och gissade att hennes ålder inte kunde vara mer än 13 vårar, jag nickade och fortsatte stirra på rädda barnen-reklamskylten. Flickan fortsatte att stå brevid mig och efter en stund frågade hon vart jag skulle åka, jag berättade om min destination och började bli lite misstänktsam mot henne och undrade om hon var ett lockbete i ett större spel/spratt. Efter ett tag kom det fram att hon skulle ta tåget tillbaka till Eskilstuna efter en dagsutflykt till sin kompis i Stockholm. Vi gick på tuben tillsammans, där jag todde våra vägar skulle skiljas, men i stället fortsätter hon att ställa sig brevid mig och hon börjar fråga hur hon ska gå för att hitta till tågen på centralen. Jag ger henne en exemplarisk vägbeskrivning, tittar ner på henne, och ser en liten tuff tjej vars ögon inte är så tuffa längre utan börjar få en antydan till ensamhet. Hon klämmer fram ännu en fråga. Hon frågar om jag kan följa henne till tågen och visa vart hon ska gå. De följande 25 min får jag veta att hon går i klass nio och gärna vill flytta till Stockholm när hon blir stor. Det utbyttes inte allt för många meningar mellan oss utan jag tog henne under min arm, bildligt sett, och sprang med henne genom folkskarorna, hela tiden viskar hon i mitt öra att hon är glad att jag hjälper henne. Vi drar hennes kort, köper en enkel biljett, småspringer till perrong 7, hon hoppar på tåget och ropar TACK.