till bestefar

inprincip nästan alla amerikaner tar körkort när de är 16 år, detta betyder att nästan alla amerikaner har en egen bil när dem är 16 år, respekt. Det här leder till att alla dem som åker bussen med mig varje dag är lite speciella på sitt sätt, inget negativt, underbara karaktärer som förgyller min tillvaro i 1h varje dag. Variationen är enorm. Vi har den mexikanska mamman som storhandlat och har femtioelva matkassar med sig och som storsvettas konstan från pannan. Vi har tonåringen som konstant ser arg ut, rynka i pannan, och frenetiskt tyggar ett segt rosa tuggummi. Vi har den härliga svarta kvinnan som pratar med allt och alla och skrattar så att brösten hoppar. Och vi har mannen som svalt en badboll, hans diameter är inget att leka med, till hjälp för att hålla byxorna på plats används hängslen, klart jag gillar honom.

Jag har även märk att man ropar om man ser någon springa efter bussen. det är din plikt som passagerare att hjälpa andra passagerare att ta sig på bussen. överlevland. Inte som i sthlm där man sitter tyst och där buschaffören ser dig i spegeln men som ändå blinkar ut och lämnar dig där ensam i regnet. hytta med näven. (anna)

Du ropar även tack till chaffören när du kliver av. fint. fint band mellan passagerare och chafför.

Små saker kan göra en glad.

Vid övergångsstället på väg till skolan stod jag denna morgon. som vilken morgon som helst var jag totalt inne i mina djupaste tankar och från ingentans blev jag plötsligt avbruten. Avbruten av en välklädd affärskvinna i en svart BMW som kör upp bredvid mig, rullar ner fönstret och säger " jag älskar ditt hår, otroigt snygg frisyr". "eh Tack!" blev mitt svar. trevlig prick den där kvinnan. Att göra sig besväret att stanna och stoppa upp trafiken för lite hår. sådana älskar vi.  Men allt höll på att förändras i nästa sekund, från glatt leende till sur citron då en fågel sket, den sket 30 cm från mig. död. jag fick inget på mig men bara att höra plasket mot trottoaren fick mig att rysa till. Puh. Jag överlevde. Glatt gick jag vidare.

Dagens vikarie.

"Har jag berättat för er när jag var i Italien och karva i marmor?" JAAAAAAA det har du gjort, det gjorde du sist vi hade dig, och ja du pratade om dig själv i en timme och om vilka fantastiska saker du gjort i ditt liv och om saker du sett.

Han är den vikarietypen som man inte vet om han är konstat hög eller om han bara fått ett elakt virus på balansnerven. Att inte kunna stå still på en punkt utan konstant vingla omkring kan inte vara det roligast tidsfördrivet som finns, eller så tycker han det, vem ska jag vara att dömma honom. Den här vikarien har också en tendens att dra ut på oooooooord i slutet av meningar. Kan det vara så att han inte vet vad nästa mening ska vara och därför behöver han en fjärdels sekund för att lista ut det. Mycket möjligt. Han är även den som ALLTID avlutar meningar med ordet "okej" i en frågande ton. Jag vill inte svara ja får då måste jag lyssna på hans harang om hans resa till Korea och vad han gjorde där.

Ostron. Tabasco. Citron. Vi börjar dagen med det här








Man kan också deala i Los Angeles



Men framförallt kan man vara obekväm i Los Angeles och rida tjur



Annars är det roligast att sjunga "tooonight we are young....."

jag har sett mycket men jag har aldrig sett en fluga flyga utan vingar eller en elefant härm en babian eller anna viffta med lilltån eller esther vinka med sina skinkor eller mamma slicka sig på näsan eller pappa magdansa eller phille göra en bakåtvolt sjungandes på stay alive eller hanna viffta på öronen eller jonathan gå ner i spagat eller melissa kraxa som en vit duva eller jonas dansa balett. mycket jag inte har sett, mycket jag vill se när jag är hemma i sverige igen.

Jag är nu ensam svensk kvar.
Eller. Det finns i och för sig 499 andra svenskar på min skola. Men de är inga roliga svenskar. De roliga svenskarna har åkt hem till svealand.

Frågan är, Hur fördriver du tiden Linnea? Hm, låt se. Jag lyssnar på hundskrället som flyttat in i lägenheten mitt emot. "Kära nån, kan en hund låta så?" tänker jag varje gång jag kommer hem på eftermiddagen. Den låter som en korsning av en strandad knubbsäl på Hawaii och en underlat som fått halsfluss mitt i sommaren. Förutom det så har jag dansat loss i min ensamhet till svensk radio ,jag måste ju utnyttja varje vrå av lägenheten nu när jag är ensam. Heta tips på vad som går hem på dansgolvet på East Healy street just nu är självklart höftdansen samt glida-på-golvet-snabbt-som-ögat-med-hjälp-av-att-springa-som-en-dåre. Men den största insikten jag fått är att jag banne mig nu ska njuta för fulla gubbar mina två sista månader i solen. Jag ska le mitt colgate-leende varje dag, jag ska skratta tills jag fiser, jag ska viffta på näsborrarna i takt till mitt tysta garv och jag ska gilla nuet.
Men.
Allt det här hade varit roligare om jag haft min trogna följeslagare Anna vid min sida. Men anna, vad brukar jag sjunga? "what doesn't kill you makes you stronger", right? 

Sitter i labb-salen i skolan och skär ut små små pappersbitar, plötsligt känner jag en doft av mat. Vänder mig om. 3D-mannen har tagit fram ett litet pentry och ställt en konservburk med bönor på. Är jag förvånad? Absolut inte.



Projekt; bygg en boll. Jag byggden en blå boll. Den rullade faktiskt, den rullade så pass bra att jag kom på fjärde plats i klassen när vi hade ett race i backen utanför skolan.






Annars har vi hängt en del på stranden mellan återbesöken och gatutjänsten. Fördriver tiden på ett rätt så behagligt sätt.






Vi har hunnit med en drive in bio. LORAX stog på menyn.
Det var som i en film. Vi fällde upp backluckan, och där satt vi och frossa i mat, godis och dryck och bara njöt.
 



Hur roligt kan man ha det på en bio egentligen?



Vink vink från French Press. Ett kaffeställe som får Anna att rulla ögonen

What's your name?

Linn..Camilla

Har börjat vänja mig vid att folk i skolan ropar Camilla efter mig. Har till och med fått till en hyffsad namnteckning på Camilla Engström.
Okej. så här ligger det till. Jag är folkbordförd som Camilla Linnea Engström, det står alltså att jag heter Camilla Linnea Engström i mitt pass. När jag i början av terminen skrev in mig i skolan var jag såklart tvungen att skriva mitt exakta namn Camilla Linnea Engström. Så när lärarna ropar upp mig blir det Camilla. Oerhört intressant, eller hur? Men lite spännande. får spela teater mitt i vardagen.

Har fyra olika klasser. Foto. 2-D. 3-D. Printmaking.
Jag har fyra olika medelåldersmän i mina klasser. Alla en aning speciella på sitt sätt.

Foto-mannen. en krigsveterna som vet bäst. Han vet t.ex vilket fotoredigeringsprogram på marknaden som är det bästa och billigaste. han vet allt om sin nyinköpta kamera. han vet allt om skärpedjup. han vet allt om komposition. han vet allt om slutartid. han vet allt, eller han tror det i alla fall. och såklart har jag hamnat brevid honom i klassrummet. fulländat. Så det som är behållningen av att sitta och lyssna på hans långa utläggningar är att läraren alltid sätter dit honom på ett snyggt sätt och säger att han har fel. Men tyvärr är det nog det enda som läraren är bra på. sen när blev foto mattematk? Vart tog den flummiga läraren vägen som säger "gå på känsla"? Hon är i alla fall inte i Santa Barbara kl 8.00 på fredagar i ett kallt klassrum i det yttersta hörnet av city collaget.

2D-mannen. första lektionen. "så berätta om er själva, vem ni är och varför ni vill plugga här på SBCC". till skillnad från mig som drog till med ett cheesy svar om hur fint det är här och hur sköna människorna är så berättar Randy (foto-mannen) att han är här för att kolla på söta tjejer, och skrockar. tystnad. han tillägger även att han gärna kan samåka med folk, om nån behöver skjus till skolan. tystnad. på något sätt har det blivit så att det bara sitter killar närmst honom i klassrummet. undrar varför.

Printmaking-mannen. Hissen går inte ända upp. Inte den vassaste kniven i lådan. Inte alla hästar i stellet. Hans bälte går inte igenom alla hällorna. Ej möblerat på övervåningen. Han saknar några knappar på sin fjärrkontroll. Har bara en åra i vattnet. Har inte alla sina flingor i paketet. Bara skum, ingen öl. Han har inte alla indianerna i kanoten och han har framförallt inte alla chips i påsen. Ni fattar galoppen.

3D-mannen. Använder kirurghandskar. konstant. bacillskräck? Det är ett evigt suckande från mina klasskamrater som inte orkar med hans oändliga frågor om allt mellan himmel och jord. Varför doriska kolonner ser ut på ett visst sätt och varför symmetrisk konst är symmetrisk.

kort och gott, en salig blandning

Hemma i Heliga Barbro.

Många mil har körts. Många låtar har spelats. Många vindruvor har ätits. Många hemlösa har vi gett det skakande huvudet till. En bil har vi krockats.


en exalterad anna sjungandes på, ja på vadå, ja såklart avicii.


vår första frukost i den stora staden. Har denna helg konsumerat kopiösa mängder cappuccino.


vi begav oss till hippieområdet. frossade i second hand kläder. till en början med en misstänksam anna som sällskap, men efter ett par timmar hoppade hon glatt där ifrån med två sjömansklänningar.


...jag blev där vän med Hilda.


.... tittut. from San Francisco with love


Denna stad är. FANTASTISK


här spelas candy land. ok. ett ställe som bara serverar efterrätter. OCH. du kan spela brädspel samtidigt som du mumsar i dig sötsakerna. kan det bli bättre. skulle inte tro det.





vi hamnade på toppen. twin peaks.


har kommit fram till en sak. skulle inte vilja vara rullstolsburen och bo i san fran....


Blowfish. Restaurangen som får grodor att gå i spagat och Linnea att smacka. Sushi är livet...och deras efterrätter. Wowiii¨




en lyckad helg


vi tackar och bockar för ett gott sammarbete san francisco!


Just det!
Vårt hotellrum. otroligt. blev glad varje gång jag slog upp ögonen på morgonen.

Glad. Tacksam. Tacksamt glad över att vi har det så bra.
Visst vi kanske äter lite väl fyrkantig mat. Har blivit en hel del Annas-kycklinggryta i alla dess former, till och med i korvform, men mätta blir vi, så ska inte klaga.

Imorn bär det av till San Francisco. Fantastico.
Ska försöka hålla räkningen under trippen hur många gånger Anna snubblar till, hur många gånger hon rullar med ögonen så att man bara ser det vita samt hur många gånger hon säger ordet "perhaps". Återkommer med statistiken.



Vad har vi roat oss med på sistone









foton; kirra gretchen