till bestefar

Små saker kan göra en glad.

Vid övergångsstället på väg till skolan stod jag denna morgon. som vilken morgon som helst var jag totalt inne i mina djupaste tankar och från ingentans blev jag plötsligt avbruten. Avbruten av en välklädd affärskvinna i en svart BMW som kör upp bredvid mig, rullar ner fönstret och säger " jag älskar ditt hår, otroigt snygg frisyr". "eh Tack!" blev mitt svar. trevlig prick den där kvinnan. Att göra sig besväret att stanna och stoppa upp trafiken för lite hår. sådana älskar vi.  Men allt höll på att förändras i nästa sekund, från glatt leende till sur citron då en fågel sket, den sket 30 cm från mig. död. jag fick inget på mig men bara att höra plasket mot trottoaren fick mig att rysa till. Puh. Jag överlevde. Glatt gick jag vidare.

Dagens vikarie.

"Har jag berättat för er när jag var i Italien och karva i marmor?" JAAAAAAA det har du gjort, det gjorde du sist vi hade dig, och ja du pratade om dig själv i en timme och om vilka fantastiska saker du gjort i ditt liv och om saker du sett.

Han är den vikarietypen som man inte vet om han är konstat hög eller om han bara fått ett elakt virus på balansnerven. Att inte kunna stå still på en punkt utan konstant vingla omkring kan inte vara det roligast tidsfördrivet som finns, eller så tycker han det, vem ska jag vara att dömma honom. Den här vikarien har också en tendens att dra ut på oooooooord i slutet av meningar. Kan det vara så att han inte vet vad nästa mening ska vara och därför behöver han en fjärdels sekund för att lista ut det. Mycket möjligt. Han är även den som ALLTID avlutar meningar med ordet "okej" i en frågande ton. Jag vill inte svara ja får då måste jag lyssna på hans harang om hans resa till Korea och vad han gjorde där.

Ostron. Tabasco. Citron. Vi börjar dagen med det här








Man kan också deala i Los Angeles



Men framförallt kan man vara obekväm i Los Angeles och rida tjur



Annars är det roligast att sjunga "tooonight we are young....."

jag har sett mycket men jag har aldrig sett en fluga flyga utan vingar eller en elefant härm en babian eller anna viffta med lilltån eller esther vinka med sina skinkor eller mamma slicka sig på näsan eller pappa magdansa eller phille göra en bakåtvolt sjungandes på stay alive eller hanna viffta på öronen eller jonathan gå ner i spagat eller melissa kraxa som en vit duva eller jonas dansa balett. mycket jag inte har sett, mycket jag vill se när jag är hemma i sverige igen.

Jag är nu ensam svensk kvar.
Eller. Det finns i och för sig 499 andra svenskar på min skola. Men de är inga roliga svenskar. De roliga svenskarna har åkt hem till svealand.

Frågan är, Hur fördriver du tiden Linnea? Hm, låt se. Jag lyssnar på hundskrället som flyttat in i lägenheten mitt emot. "Kära nån, kan en hund låta så?" tänker jag varje gång jag kommer hem på eftermiddagen. Den låter som en korsning av en strandad knubbsäl på Hawaii och en underlat som fått halsfluss mitt i sommaren. Förutom det så har jag dansat loss i min ensamhet till svensk radio ,jag måste ju utnyttja varje vrå av lägenheten nu när jag är ensam. Heta tips på vad som går hem på dansgolvet på East Healy street just nu är självklart höftdansen samt glida-på-golvet-snabbt-som-ögat-med-hjälp-av-att-springa-som-en-dåre. Men den största insikten jag fått är att jag banne mig nu ska njuta för fulla gubbar mina två sista månader i solen. Jag ska le mitt colgate-leende varje dag, jag ska skratta tills jag fiser, jag ska viffta på näsborrarna i takt till mitt tysta garv och jag ska gilla nuet.
Men.
Allt det här hade varit roligare om jag haft min trogna följeslagare Anna vid min sida. Men anna, vad brukar jag sjunga? "what doesn't kill you makes you stronger", right?