Det går vilt till
Den sista dagen i San Francisco begav sig jag och min pappa Bengt ut på stadens gator för att finna ett matställe och för att mätta våra ursvultna magsäckar. Stället vi hittade var var ett italienskt litet cafè där vi slog oss ner på uteserveringen, tittade upp mot solen och njöt för fulla gubbar. Området där detta cafè låg var helt ok, det kom upp rök från gatubrunnarna, vindarna var ljuvligt ljumma och små söta damer spatserade förbi i sina små chica khakibyxor. Maten serverades till oss och jag skulle precis hugga in när jag kom att jag ville få en bild på mig nu när det var min sista dag i kalifornien efter tre månader.
Bild 1. Typiskt Engström leende (det har gått i arv från min fader).
Ser ni kvinnan bakom mig. Hon i blå jacka precis vid mitt huvud...håll ögonen på henne
Det som hände efter att denna bild togs var följande.
Pappa som tog bilden ville kolla på hur den blev och bestämde sig för att han ville ta en till. I sin koncentration på att hitta skärpan och att zooma rätt ser han inte hur en arm kommer fram bakom min axel. Men jag ser den. Blir så rädd att jag blir helt paralyserad. Jag hör någon skrika och jag vänder mig om långsamt. Där ser jag kvinnan i blå jacka stå en halv meter ifrån mig med en utsrtäckt arm mot mig. Den personen som skrek var en kille som sett alltihoppa och som nu höll på att jaga iväg henne från mig. Jag kollar mig runt för att se efter om hon tagit något men inser att det inte var min kamera eller min väska hon hade sträckt sig efter, utan min LÄSK, en läsk för 10kr. Helt ovetande om vad som hänt tar pappa ner kameran från ögat och undrar vad det var för oväsen. Jag undrade hur han hade kunnat missa allt, han tittade ju i kamerna. Då slog det oss. Vi hade fått med det hela på bild!
Bild 2. The moment då en uteliggade försöker ta min läsk.
Bild 1. Typiskt Engström leende (det har gått i arv från min fader).
Ser ni kvinnan bakom mig. Hon i blå jacka precis vid mitt huvud...håll ögonen på henne
Det som hände efter att denna bild togs var följande.
Pappa som tog bilden ville kolla på hur den blev och bestämde sig för att han ville ta en till. I sin koncentration på att hitta skärpan och att zooma rätt ser han inte hur en arm kommer fram bakom min axel. Men jag ser den. Blir så rädd att jag blir helt paralyserad. Jag hör någon skrika och jag vänder mig om långsamt. Där ser jag kvinnan i blå jacka stå en halv meter ifrån mig med en utsrtäckt arm mot mig. Den personen som skrek var en kille som sett alltihoppa och som nu höll på att jaga iväg henne från mig. Jag kollar mig runt för att se efter om hon tagit något men inser att det inte var min kamera eller min väska hon hade sträckt sig efter, utan min LÄSK, en läsk för 10kr. Helt ovetande om vad som hänt tar pappa ner kameran från ögat och undrar vad det var för oväsen. Jag undrade hur han hade kunnat missa allt, han tittade ju i kamerna. Då slog det oss. Vi hade fått med det hela på bild!
Bild 2. The moment då en uteliggade försöker ta min läsk.
Honey, im home
Ja, jag vet. Måste dra ihop säcken och säga nåt fint. Det kommer...Har också en helt magnifik liten händelse jag ska berätta samt tillhörande bild. det är storslaget, vi fick det på bild!!
Men till dess så säger jag bara "fantastiksa vår, välkommen!"
Men till dess så säger jag bara "fantastiksa vår, välkommen!"
simmar i vin
vi tillbringar vår sista dag i napa valley. en sammanfattning av dagen. vin vin vin viin och mer vin. om det ska va så ska det va.
en smörg fettig sammanfattning av resan görs när jag e hemma igen, lördag sverige då äe jag hemma igen!
en smörg fettig sammanfattning av resan görs när jag e hemma igen, lördag sverige då äe jag hemma igen!
Grand Canyon
Vilken dag ska man inte försova sig? Dagen man ska ta en helikopter till Grand Canyon. Vad gjorde familjen Engström? Försov sig!
Dagen började med att telefonen på rummet ringde kl 10 på morgonen, men ingen av familjemedlemmarna orkade lyfta på luren då vi alla hade sovit dåligt under natten pga för hårda kuddar. Efter några minuter började det ringa på mammas mobil och jag hörde långt borta i mitt slumrande att hon svarade hello. Allt efter det var kaos. När jag säger kaos så menar jag att jag hoppade runt på ett ben och försökte ta på mig jeans och tröja samtidigt medan pappa står i badrummet och försöker sätta in linser i turbofart medan mamma springer runt som en nyvaken höna och plockar ihop det som ska med på turen. Allt detta gjordes på tre minuter. Sen kom problem nr 2. Vart var det bussen skulle häma oss? Ett stort hinder i denna fråga är att hotellet inte är ett sånt där litet mysigt kryp-in-hotell på vischan, utan ist är det ett gigantiskt glänsande hotell i vegas, vilket medför att avstånden inte är de minsta. Vi sprang runt på parkeringen och kikade in i alla bussar för att finna den rätta och efter ett tag hittade vi ist en limousine som det stog Grand Canyon på, ehe, vi skulle alltså åka limousine till flygplatsen. Vi bad om förlåtelse för vår försening och kröp in i bilen där jag satte mig med nedsänkt huvud under min keps och andades ut.
Vi hade alltså lyckats med att ta fel på dagen. Vi trodde vi skulle flyga på lördagen men nej nej vi skulle flyga på fredagen upp genom bergen till det stora klipporna...
Dagen började med att telefonen på rummet ringde kl 10 på morgonen, men ingen av familjemedlemmarna orkade lyfta på luren då vi alla hade sovit dåligt under natten pga för hårda kuddar. Efter några minuter började det ringa på mammas mobil och jag hörde långt borta i mitt slumrande att hon svarade hello. Allt efter det var kaos. När jag säger kaos så menar jag att jag hoppade runt på ett ben och försökte ta på mig jeans och tröja samtidigt medan pappa står i badrummet och försöker sätta in linser i turbofart medan mamma springer runt som en nyvaken höna och plockar ihop det som ska med på turen. Allt detta gjordes på tre minuter. Sen kom problem nr 2. Vart var det bussen skulle häma oss? Ett stort hinder i denna fråga är att hotellet inte är ett sånt där litet mysigt kryp-in-hotell på vischan, utan ist är det ett gigantiskt glänsande hotell i vegas, vilket medför att avstånden inte är de minsta. Vi sprang runt på parkeringen och kikade in i alla bussar för att finna den rätta och efter ett tag hittade vi ist en limousine som det stog Grand Canyon på, ehe, vi skulle alltså åka limousine till flygplatsen. Vi bad om förlåtelse för vår försening och kröp in i bilen där jag satte mig med nedsänkt huvud under min keps och andades ut.
Vi hade alltså lyckats med att ta fel på dagen. Vi trodde vi skulle flyga på lördagen men nej nej vi skulle flyga på fredagen upp genom bergen till det stora klipporna...
