till bestefar

Hur kan man glömma den varje år? Den kommer och slår en hårt på käften och säger tjena. Gåshuden på benen gör så in i bomben ont när stråna kommer åt byxbenens insida att jag vill kvida högt. Huden på händer och kring mun är inte hud längre utan likanr ist grand canyon, den tackar vi ödmjukast för Fru Kyla.

Samtidigt som man nu dagligen använder sig av det fula uttrycket "frussen" så sitter man här och ba orkar inte med människor längre. åh. varför. kan. de. inte. va. snälla.

Jag är 20 år. Britt-Inger är 85 år. Vem kommer rammla i vinter? Ja, inte Britt-Inger i alla fall. Och varför det? Jo. för att hon broddar. Och jag? Ja, jag har gummisulor med inte ens en liten tillstymmelse till någon räfflad känsla. Detta blev väldigt påtagligt igår då jag åkte kana ner för malmskillnadsgatan utan att röra ett finger. Men frågan om att skaffa broddar är fortfarande obesvarad, år efter år. Jag väger fördelar mot nackdelar. En nackdel jag insåg idag då en Britt-Inger gick framför mig var att det fastnar stora snökockor under dem, vilket med för att det blir ett extra klack, en tung snöklack

En smutsig ihoprullad strumpa inslängd i hörnet. Så känner sig min överarm just nu. Tror inte den uppskattade vikterna igår och i protest vill den inte fungera, armen går nämligen inte att ha hängandes raklång. I stället får jag ha den lite krökt och utskickande från kroppen. Fördömda svaga kropp



Imorse vaknar jag till av ett muttrande från köket, "vem har spillt vatten på golvet.. mutter..varför torkar den inte upp..mutter..hmf..." Snart hör jag ist ett vrål från min pappa. "Ahh, VATTENLÄCKA!!" De följande 10 minutrarna är fullständigt kaos. Yrvakan människor springer runt med med handdukar flygandes kors och tvärs runt sig, halkar runt på stengolvet och letar efter vattenkranen som ska stoppa flödet. Vi kom. Vi såg. Vi segra. Vi segrade med hjälp av en minifläkt som i detta nu tarr bort kaoset.

Hustru till man.
-vad är det där?
-det är mina tår. gillar att vara utan strumpor i sandaler, man kan likosm vifta på dem.

Såg ett program om alzheimers. Kvinnan glömde vem hon älskar, kvinnan glömde vart mannen var, kvinnan glömde allt. Trots detta höll dem ihop. Varje söndag sjöng dem i kör, det lugnade ner henne och fick henne att minnas.


Promenerade runt i vasastan. Jag tittade in i en bil och såg en dam i 70-års åldern sitta framför ratten hängandes med huvet. Hon är död. Likstel av att se en död människa går jag fram till fönstret för att knacka på när jag i sista sekund ser att hon sitter och läser en skvallertidning. Hon lutade tydligen sig framåt för att inte få solen i ögonen. Funderade en stund på om jag skulle bulta på för att säga att hon skrämde skiten ur mig, men ångrade mig och fortsatte min promenad.

Gick med långa ben ner till gorillacentret igår, ställde mig på rullbandet och började gå i maklig takt. Efter en stund började jag titta mig omkring och granska vilka människor jag hamnat med. På min ena sida gick en 25-plusare i raketfart, och på min andra sidan en medelålders man som sprang som om det vore eld i baken på honom.  Dessa människor kallar vi antiloper. Jag hoppade av bandet, yr som en gräshoppa, och tog mig fram till vikterna. Där möts jag av gorillorna. Med 35kg i ena handen sitter det och speglar sig och närstuderar sina armar när deras blodådror spricker. Jag med mina piprensare till armar tar mina 4kg vikter och sätter igång. Men jag kunde verkligen inte förmå mig själv att stirra på mig själv i spegeln utan glodde ist på min skor, som jag verkligen måste byta ut snart. Blickar. Fnys. Dregel. Spinkiga män joinade mig. Tillsammans kan vi.

Det varnas för trängsel på kyrkogårdarna nu i helgen.
Alltså av levande människor.
Enligt prästen har vi i Sverige inte tid med döden. Vi är så upptagna med att leva att vi inte kan ta oss tid när någon i vår närhet dör. Och tydligen är vi bland dem länder som väntar längst med att begrava nån.
Good to know när man sitter i sin ensamhet vid köksbordet och äter en må-bra-frulle