Detta är vägen
127 trappsteg och jag är tillbaka.
Vägen till min skola är ganska enkel, i alla fall om man gått den 30 gånger som jag gjort de senaste tre veckorna. Först går du rakt fram i cirka 10 minuter, därefter tar du en inte alls påfrestande lätt vänstersväng, över gatan (problem jag stött på här är att det kan ta några minuter innan det blir grönt för gående), sedan svänger du till höger, över gatan igen och du är nu ca 300 meter från skolan, grattis. Problemet nu är att det inte är 300 meter neråt utan i stället rakt uppåt. Nämligen 127 trappsteg uppåt. Inget större hinder om du har gått om tid, men om du är som jag som alltid är ute i sista sekunden kan detta bli en kämpig klättring, speciellt om du är förkyld. Det mest intressanta är egentligen att innan man påbörjar klättringen spana in hur elever laddar på olika sätt för att ta sats för att orka bestigningen tidigt en måndagsmorgon. Jag ska ge er två exempel;
Den ena eleven stannar upp innan det första trappsteget, tar några peppande andetag för att därefter börja ta små snabba steg upp för trappan, den här eleven är alltså den som trampar på varje trappsteg. Minussidan för denna variant är att man kan ses som allt för hurtig och även se lite lustig ut då detta är en mer hoppande teknik upp-ner-framåt.
Den andra eleven är den som redan på långt håll laddat upp en aggresion mot trapporna. Han har alltså bestämmt sig för att så snabbt som möjligt få det hela avklarat. Den här eleven är den som tar två trappsteg i taget. Den här varianten kan på håll tyckas vara en fräsch och snabb teknik, då den ser ut att ha en mer flytande rörelse i trappan. Problemet som kan stötas på här är att ens krafter snabbt kan svika en och redan efter halva loppet kan du känna dig besegrad av trappan.
Vilken variant är jag? Jag är den som med min väska, med min portfolio, med mina kassar slingrar mig upp för trappan till en början i en snabb teknik för att sedan gå över till en tungfotad klumpfot men ett lätt astmaanfall.
