till bestefar

Den sista dagen i San Francisco begav sig jag och min pappa Bengt ut på stadens gator för att finna ett matställe och för att mätta våra ursvultna magsäckar. Stället vi hittade var var ett italienskt litet cafè där vi slog oss ner på uteserveringen, tittade upp mot solen och njöt för fulla gubbar. Området där detta cafè låg var helt ok, det kom upp rök från gatubrunnarna, vindarna var ljuvligt ljumma och små söta damer spatserade förbi i sina små chica khakibyxor. Maten serverades till oss och jag skulle precis hugga in när jag kom att jag ville få en bild på mig nu när det var min sista dag i kalifornien efter tre månader.

Bild 1. Typiskt Engström leende (det har gått i arv från min fader).
Ser ni kvinnan bakom mig. Hon i blå jacka precis vid mitt huvud...håll ögonen på henne


Det som hände efter att denna bild togs var följande.
Pappa som tog bilden ville kolla på hur den blev och bestämde sig för att han ville ta en till. I sin koncentration på att hitta skärpan och att zooma rätt ser han inte hur en arm kommer fram bakom min axel. Men jag ser den. Blir så rädd att jag blir helt paralyserad. Jag hör någon skrika och jag vänder mig om långsamt. Där ser jag kvinnan i blå jacka stå en halv meter ifrån mig med en utsrtäckt arm mot mig. Den personen som skrek var en kille som sett alltihoppa och som nu höll på att jaga iväg henne från mig. Jag kollar mig runt för att se efter om hon tagit något men inser att det inte var min kamera eller min väska hon hade sträckt sig efter, utan min LÄSK, en läsk för 10kr. Helt ovetande om vad som hänt tar pappa ner kameran från ögat och undrar vad det var för oväsen. Jag undrade hur han hade kunnat missa allt, han tittade ju i kamerna. Då slog det oss. Vi hade fått med det hela på bild!

Bild 2. The moment då en uteliggade försöker ta min läsk.