I Amerikat
Hua. Vinrankor ger vin. Jag dricker vin. Napa Valley, my kind of place space place.
Så ja, har nu efter några dagars vila återhämtat mig från en nagelbitande resa. Att sitta på ett flygplan från stockholm till chicago va nemas problemas. Att äta den bästa flygplansmaten jag någånsin smakat, fläkta ut sig över flera säten, somna till fem långfilmer och tjuvlyssna samt tjuvläsa på folk framför mig var inte heller några större svårigheter. Lökringarna började i stället växa fram när jag blev framkallad till en specialkontroll där en midjelång man skulle kolla igenom HELA min väska, varje tum av den, bläddra igenom alla mina böcker samt ställa frågor om vad jag skulle ha för mig i USA i tre månader. Det gick relativt smärtfritt och en timme senare var jag fri att springa till nästa gate. Puh. Återhämta andan på tåget till rätt terminal. Rätt gate och i tid. Kommer fram till gaten och försöker gå på, men nej, blir pekad till att stå och vänta tills de ropar mitt namn. Nästan alla passagerare kan kliva på utan problem förutom 8 st, inkluderat mig, som måste stå och vänta på att få vårt namn basunerat ut i höhtalarna. Jaha. En efter en får sitt namn. Nu är vi fem. En överstressad man bakom disken svettas som en antilop och försöker med att frenetiskt hårt tryck på tangenterna få fram några sista platser på planet. Han pekar på skärmen till sin kollega och säger att "dessa två är de sista som får plats på detta plan". Snälla Snälla Snälla. Låt det vara mig han pekar på. Tjugo sekunder går. Sen, oh jag tog ett skutt, blev Engstrom uppropad. Haaaah.
Jag kommer in i planet. Med rader i mitten där fem st kan sitta brevid varandra. Såklart har jag fått en plats i mitten mitten, men av glädje av att fått den hoppar jag som en giraff in till den. Hamnar snabbt i ett samtal med herren på min högra sida om hur kallt det är i sverige. Samtalet avtar och trötthet slår in. När jag nästan nått John Blund säger herrn på min vänstra sida till mig "visste du att sverige är ledande i frisbeegolf".....nej svarar jag och somnar kvickt
Så ja, har nu efter några dagars vila återhämtat mig från en nagelbitande resa. Att sitta på ett flygplan från stockholm till chicago va nemas problemas. Att äta den bästa flygplansmaten jag någånsin smakat, fläkta ut sig över flera säten, somna till fem långfilmer och tjuvlyssna samt tjuvläsa på folk framför mig var inte heller några större svårigheter. Lökringarna började i stället växa fram när jag blev framkallad till en specialkontroll där en midjelång man skulle kolla igenom HELA min väska, varje tum av den, bläddra igenom alla mina böcker samt ställa frågor om vad jag skulle ha för mig i USA i tre månader. Det gick relativt smärtfritt och en timme senare var jag fri att springa till nästa gate. Puh. Återhämta andan på tåget till rätt terminal. Rätt gate och i tid. Kommer fram till gaten och försöker gå på, men nej, blir pekad till att stå och vänta tills de ropar mitt namn. Nästan alla passagerare kan kliva på utan problem förutom 8 st, inkluderat mig, som måste stå och vänta på att få vårt namn basunerat ut i höhtalarna. Jaha. En efter en får sitt namn. Nu är vi fem. En överstressad man bakom disken svettas som en antilop och försöker med att frenetiskt hårt tryck på tangenterna få fram några sista platser på planet. Han pekar på skärmen till sin kollega och säger att "dessa två är de sista som får plats på detta plan". Snälla Snälla Snälla. Låt det vara mig han pekar på. Tjugo sekunder går. Sen, oh jag tog ett skutt, blev Engstrom uppropad. Haaaah.
Jag kommer in i planet. Med rader i mitten där fem st kan sitta brevid varandra. Såklart har jag fått en plats i mitten mitten, men av glädje av att fått den hoppar jag som en giraff in till den. Hamnar snabbt i ett samtal med herren på min högra sida om hur kallt det är i sverige. Samtalet avtar och trötthet slår in. När jag nästan nått John Blund säger herrn på min vänstra sida till mig "visste du att sverige är ledande i frisbeegolf".....nej svarar jag och somnar kvickt
Kommentarer
Trackback
