till bestefar

1 rum. 4 bord. 20 personer. 208 spelkort. X antal drinkar. 1 vinnare.

Allt var mycket väl anordnat och uträknat in i minsta detalj. Spelregler var utskrivna på ett A4 till alla deltagare. Runda bord med vita dukar var strategiskt utspridda i vardagsrummet. Stenhårda nyinköpta kortlekar låg uppradade på borden i färgerna rött och blått. Jag fick spelreglerna förklarade för mig, och spelt var igång. Efter en trevande start fick jag hjulet i rullning och kunde till och med börja förklara reglerna för medmänniskor runt omkring mig som liksom jag var nybörjare.

 ”Om du vinner ett parti flyttar du dig till nästa bord för att till sist hamna på tronen, bordet närmst den gigantiska chokladkakan”, dessa ord flög genom mitt huvud under hela tävlingen och höll motivationen uppe tillräckligt länge för att tillfredsställa mitt sockerbehov. Efter en lätt choklad-koma var jag åter back on track och korten svischade runt mig till höger och vänster. Innan jag visste ordet av det hade 4 timmar flugit förbi och det var dags att spela det sista partiet, partiet som skulle sluta med att jag utropade ordet ”Kabaam”. Resten är historia. Vissa säger att jag ställde mig på bordet och gjorde en glädjens dans, medan andra säger att jag gjorde en Greta Garbo och temit drog mig undan in i mörkrets vrå och aldrig mer visade mig i dagsljus bland människor. Men en sak är säker, och det ä att jag vann hela faderullan och fick mottaga en värdecheck på 25dollar till en asiatisk restaurang. Jag tackar och bockar för det.