till bestefar

Punkt ett.
Hemmafru-jeansparty.

Bling bling med bootcut. Inte riktigt min typ av jeans men tydligen går det hem bland många amerikanskakvinnor. När jag nämde skinny jeans blev det frågande och undrade vad man skulle ha till. Jag berättade om det kalla landet Sverige långt långt där borta i fjärran, jag berättande att vi har skinny jeans och att folk ser ut att gillla det. Jag fick 30sek uppmärksamhet sen var det bling bling cabling och salladsdrinkar som gällde igen. Fortsatte mitt strövande runt om i det enormt glassiga huset, tittade, kände på saker, kände mig som peter sellers i "åh vilket party" när han går omkring och småler och nickar åt folk. Hann även att göra en "bird  nam nam", (även detta taget från åh vilket party), jag satte mig ner på en hög pall med min salladsdrink i min vänstra hand och fortsatte med att iaktta folk. Helt plötsligt hör jag ett tickande, ett tickande som jag mycke väl känner igen men inte kan placera. Jag vänder mig om och inser vad som  håller på att hända. När jag satte mig på pallen hade jag i all min hast fått in gasspisknappen mellan mina skinkor och tryckt till. Jag höll alltså på att sätta eld på huset med hjälp av mina skinkor.
Ingenting hann hända och ingen hade sett mitt enormt roliga misstag. Kvällen flöt på och jag vaknade upp med lockar i mitt hår och ett stort vitt leende.



Punkt två.
Jag får tre bröder.

Jag hamnar i Gräs Dalen. Jag får uppleva en vecka med fart(i dubbel bemärkelse) och fläkt. Jag får jag veta hur det är att ha tre småbrorsor, de lär mig åka skatebord, vi spelar kortspel till tre på natten och de lär mig att "pay back time" betyder att man lägger en enorm fis i den andras ansikte. I utbyte lär jag dem konstiga svenska ord, korttricks och viffta på näsborrarna.
Under min vistelse hann vi med att åka till "sky zone". En plats barn kan dö för. Och där jag nästan dog. Eller min tumme dog. Sky zone är en plats gjord av trampoliner, tak. väggar, golv, allt! Man hoppar in i ett rum en kvinna ropar "DODGEBALL" och spelet är igång. Du hoppar runt som en grillo och ska försöka träffa motståndarna med en boll. Hysteriskt. Helt uppe i spelet blir jag träffad av en boll, kastad av motståndarlagets yngsta spelare, bollen träffar min tumme, tummen dras tillbaka i en konstig ställning, förödelsen är en faktum, tummen är stukad. För tillfället skiftar den i blå-lila och är som gått som återställd, puh.







Jag hann även med att åka till Tahoe. En plats så vacker att jag ville frysa tiden. En stor sjö men vita bergstoppar i bakgrunden





Punkt tre.
San francisco för en dag

Va ska man säga. Staden. Männsikorna. Jag vill bo där för eeeevigt. Gjorde som de gör i "Huset fullt" hoppa på en spårvagn och stog på trappsteget. Det gjorde min dag. Håret flög i vinden, munnen blev torr pga att jag hade den öppne när vi åkte ner för kullarna genom staden.

Im a housewife.
Eller i helgen kommer jag att vara det i alla fall. Ska nämligen på ett tupperware party, men i stället för vakumtäta burkar så slänger vi in bling bling jeans. Jag i blingersch? hm, det får vi allt se. Intressant upplevelse kommer det allt bli. Vi klistrar på fake tänderna och kör hårt.


Cece den fina fotografen

Hua. Vinrankor ger vin. Jag dricker vin. Napa Valley, my kind of place space place.



Så ja, har nu efter några dagars vila återhämtat mig från en nagelbitande resa. Att sitta på ett flygplan från stockholm till chicago va nemas problemas. Att äta den bästa flygplansmaten jag någånsin smakat, fläkta ut sig över flera säten, somna till fem långfilmer och tjuvlyssna samt tjuvläsa på folk framför mig var inte heller några större svårigheter. Lökringarna började i stället växa fram när jag blev framkallad till en specialkontroll där en midjelång man skulle kolla igenom HELA min väska, varje tum av den, bläddra igenom alla mina böcker samt ställa frågor om vad jag skulle ha för mig i USA i tre månader. Det gick relativt smärtfritt och en timme senare var jag fri att springa till nästa gate. Puh. Återhämta andan på tåget till rätt terminal. Rätt gate och i tid. Kommer fram till gaten och försöker gå på, men nej, blir pekad till att stå och vänta tills de ropar mitt namn. Nästan alla passagerare kan kliva på utan problem förutom 8 st, inkluderat mig, som måste stå och vänta på att få vårt namn basunerat ut i höhtalarna. Jaha. En efter en får sitt namn. Nu är vi fem. En överstressad man bakom disken svettas som en antilop och försöker med att frenetiskt hårt tryck på tangenterna få fram några sista platser på planet. Han pekar på skärmen till sin kollega och säger att "dessa två är de sista som får plats på detta plan". Snälla Snälla Snälla. Låt det vara mig han pekar på. Tjugo sekunder går. Sen, oh jag tog ett skutt, blev Engstrom uppropad. Haaaah.

Jag kommer in i planet. Med rader i mitten där fem st kan sitta brevid varandra. Såklart har jag fått en plats i mitten mitten, men av glädje av att fått den hoppar jag som en giraff in till den. Hamnar snabbt i ett samtal med herren på min högra sida om hur kallt det är i sverige. Samtalet avtar och trötthet slår in. När jag nästan nått John Blund säger herrn på min vänstra sida till mig "visste du att sverige är ledande i frisbeegolf".....nej svarar jag och somnar kvickt

Minnet är kort.
Ack.
Många fina stunder man glömt.
Ty, jag vill aldrig glömma mer.

Om jag fick välja hjärna, skulle jag gärna välja wes andersons. Helt magnifik. Säkert fluffig men ändå robust med många fina gångar och mörka vrån. Så ja tack, om jag någon gång blir en grönsak, så se till att det blir ett snabbt byte.
Vad var det som utlöste denna hjärnsubstans? Jo, jag tittade på Fantastic Mr. Fox. Behöver jag säga nåt mer? Nä skulle inte tro det

Pudding. Pärla. Prinsessa.

Underbart.
Skratt.
Ni.
Har.
Tillsammans.

Med fasa och förtjusning har jag nu två dagar i rad suttit och kollat på "plastikkirurgerna" på tv4+. Åh, nej, ah, omf, varför, sitter jag och tänker när jag ser dessa personer bli uppskurna och uppvisade för hela sverige. Fettet väller ut och fläker sig över hela operationsbordet. Men för att man inte ska börja döma människorna för hårt som gör sådana operationer har de slängt in personer som man lätt ska kunna sympatisera med, tex Hampus 9 år med Dumboöron. Han blir retad i skolan och folk säger till honom att han ser ut som en clown. Snitt snitt switsch. Enklet gjort. Lyckligt slut. Alla ler fint nickande. Och ingen tänker nu längre på Sofia 18 år som ville göra dina bröst större, ungerfär 10 storlekar. Skönt att alla mår bra nu, slutet gott allting gott. Jag som trodde människan började flippa ur, puh.

Och i detta nu som jag skriver detta hör jag en sensuell kvinnlig röst på radion lobba för fetmaoperationer "jag fick mitt självförtroende tillbaka och jag har ett glatt liv igen"

07.15
Är på jobbet.
07.25
Har hämtat mitt te och får fem minuter så att jag kan rossla upp rösten innan alla människor börja ringa in och ska sjukanmäla sig.
07.30
Öppnar växeln
Vilket liv! Inga ringer....

Hej hopp. Lessen for att gora ert liv svart genom att inte skriva med dom vackra bokstaver som skulle kunna beskrivas med A och O med sma prickar over. 

Till och från blir det en utpräglad tyshet i denna blogg. Förlåt. Den tystheten ska nu inte längre finnas till, under dem 4 kommande veckorna ska min gamle trofast Esthrus gästblogga här. Följ sviskonet med spänning då hon för femtioelfte gången besöker Thailands utforskade öar. Så låt spänningen börja och låt Esthrus skaka om din världsbild, jag lovar att du kommer kunna allt om naglar efter dessa 4 veckor, samt hur du får ditt hår att bleka snabbt i solen. Läs och njut, goodbye

Vad gör man kl 10.00 en tors? Jo, man sitter på jobbet i sin snurrstol och drar drar sig i stämbanden. Försöker tänja dem, värma dem, få lite liv i dem, det funkar sådär att få bort ondskan i halsen, och det blir inte bättre av att prata i telefon hela dagarna. Men då kommer drycken te galopperande i högsta hugg med antingen en arom av äpple eller earl gray. Vi tackar och bockar för den.

Kom in i kundtjänst-rummet imorse (kallas kundis av interna(fångar)) och kände till min fasa att en odör av unken instängdhet infann sig i mina näsborrar. Försökte snabbt hitta källan och upptäckte att i papperskorgen låg ett brunt bananskal, som igår inte alls va brunt när jag la det där. Slog slag i saken och och hivade ut påsen. vift vift.  Lukten i rummet har nu medfört att jag sitter med öppen dörr ut till korridoren där det "fina" folket springer med viktiga papper fladdrandes efter sig, och där jakten på tiden är så påtaglig att den lätt krossas av en nysning. Samtidigt, för att stämmningen inte ska va allt för ohållbar, så slängs det mellan dem "fina" uttryck som
"waky waky cash is king" följt av ett asflabb.

Svaret är 40. 40 dagar tills jag åker. Åker över atlanten. Över landet. Landar i san fransisco. Längtan är enorm.

Finns det nån skönare känsla man kan få än när man lurpassar på nån? Den långa väntan på att få att slå till. Kommer jag lyckas? Kommer mitt skrämselljud att bli bra? Har jag gjort min osynlig? Så många frågor och så lite tid. Spring-gömma sig- hålla nadan- slå till mot offer- skratta- få en mördarblick.



Det har väl inte undgått någon att temperaturen ligger under noll graders strecket dygnet runt nu för tiden. Detta gör att alla blåbär och lingon blomstrar för fullt i vår vackra stad. De bidrar starkt till trängseln på tuben, de tar upp hela trottoarer eftersom det gillar att umgås med jämnlika i grupp och är oftast inne i ett hemskt dåligt tonårshumör. Japp, fjällrävens dunjackor är här i år igen. Har ingenting emot dessa jackor, men eftersom nu alla stockholmare har insett att det inte går att ha den tunna höstjackan med lager på lager längre så har nu platserna i det allmänna rummet, framför allt på tuben förminskat drastiskt.